Polen var verkligen hur kul som helst! Vi flög ner till Katowice i tisdagskväll och var framme vid 23.00. Därefter väntade en lång och kall bussresa till Krakow, lyckades tränga in oss på en fulproppad buss där vi trängdes i 11 mil innan vi blev avsläppta på busstationen i Krakow. Vår busschaufför hade lovat oss att köra oss till vårt hostel, men väl på busstationen där alla andra skulle av så meddelade han oss att han ville ha mer betalt för detta. Polacker!

Så vi började att vandra mot vårt hostel, ingen visste år vilket håll det låg och det fanns ingen hjälpsam polack i närheten som vi kunde fråga. Dessutom är polska ett obegripligt språk! Bella fick agera kartläsare och vi gick i minst sagt skumma områden, stora övergivna spökhus och en och annan kurva (inte sådanna som svänger) på vägen innan vi äntligen hittade till vårt hostel som till en början såg ut som ett övergivet mentalsjukhus, med gallergrindar och allt var nedsläckt och övergivet.
Fort in på rummet och det första vi gjorde var att möblera om (såklart!), bytade om snabbt och sedan gick vi ut på stan för att hitta något att äta.. Klockan va nog 2 på natten och allt som hade öppet var ett sketet kebabställe som smakade uuärk.
Efter den äckliga maten gick vi tillbaka till hostelet för att sova. Somnade runt halv fem på morgonen.


Gick upp i onsdags vid 9-tiden (tror jag) och gjorde oss iordning innan det var dags att bege oss till tågstationen för att ta tåget till Oświęcim och Auschwitz, men det tåget missade vi stort. Hittade dock 3 stortaxi-bilar som snällt körde oss dit. Vår stackars taxi-kille måste ha trott att vi var dumma i huvudet där vi satt och skrattade och pratade om kurvor hit och kurvor dit. Denna gången menade vi dock vägkurvor, men det fattade inte han. Men tilsllut kände vi att det var bäst att förklara att vi inte satt och snackade om deras kurvor.

Anyway, Auschwitz var sjukt mäktigt att besöka. Jag blev mest berörd av fotografierna tror jag. Att se kräcken i barnens ansikten, deras förtvivlan och oförståelse för vad de blir utsatta för gav mig rysningar längs hela kroppen. Glasburarna med barnskor fick mig nästan att må illa av avsky. Hur kan man göra en sådan sak?
För mig var det nästan ofattbart att förstå att jag var på en plats där över 1 miljon människor blivit torterade och mördade.




Egentligen fick man inte lov att fotografera där inne, men det strutade alla i, inklusive jag själv. Men tog inte så många bilder eftersom alla andra också hade kameror och tog en massa bilder. Men här är iallafall Auschwitz, fångdräkterna och dödsmuren där de avrättade människor.
Om man är i närheten så tycker jag definitivt att man måste besöka Auschwitz. Me kan läsa om andra världskriget och förintelsen hur mycket man vill, men man förstår det inte på samma sätt förrän man faktiskt går där mellan husen och stängslena av taggtråd.
Jag tyckte det var hemskt att gå där, och då var jag ändå där en varm och solig eftermiddag i slutet på maj, 50 år senare.