Mjoo, det är väl så det känns. Jag har tappat stinget, tapat motivationen och orken att kämpa. Någonstans mitt i det här känns det som att jag har tappat en liten del av mig själv. Försvinner bland mina egna tankar och funderingar, deppar ihop fullständigt och vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig.
Detta resulterar i en väldigt gnällig blogg som måste vara fruktansvärt tråkig att läsa, så ni har min fulla förståelse för att läsarantaket sjunker och kommentarerna minskar. Det är lugnt.

Nu ska jag återgå till min soffa och fortsätta min självömkan och tycka fruktansvärt synd om mig själv. Man gör det man är bäst på - right?