Idag blev det många långa inlägg då tankar och känslor har haft party i huvudet på mig. Hoppas ni läser ändå.

---

Jag tror jag har kommit på det. Jag är långt ifrån säker, men det är min bästa gissning iallafall.
På vad som gör en blogg bra, alltså.

Egentligen tror jag inte det handlar så mycket om själva bloggen, för vad vi definierar som bra är så himla olika. Nej, det måste vara något annat, någoting speciellt. Någonting hos personen bakom bloggen.

Ikväll satt jag som vanligt och läste igenom nya inlägg på bloglovin när jag kom in på Stina-Lee. Jag har läst Stinas blogg i ungefär ett år, give and take. Inte följt den förrän i somras, men tidigare har jag då och då tittat in och läst. Periodare, ni vet. Det har alltid funnits någonting hos den där tjejen som man fastnar för, någonting mer än hennes fina personlighet och varma sätt. När jag läste det här inlägget förstod jag varför.

Stina har förmågan att inte bara inspirera, utan beröra. Jag vet inte om det är innehållet i hennes text eller sättet hon skriver på som får mig att bli så berörd. Kanske en blandning, vad vet jag? Det viktiga är inte hur hon gör det utan att hon gör det.

Att kunna skriva bra för mig alltid varit väldigt viktigt. Eller nej, fel. Att kunna uttrycka mig har alltid varit viktigt. Både när det gäller tal och skrift. Det är så vi kommunicerar med vår omgivning, oavsett om vi använder bloggen, ett mail, ringer ett samtal eller använder teckenspråk så är det fortfarande ord. De är bara olika medel vi använder för att förmedla det vi vill säga med våra ord.

Jag satt med gåshud på kroppen och tårarna brände långt bak någonstans. Jag var tvungen att skicka iväg en kommentar, på något sätt låta henne veta hur mycket hon berör. Jag var tvungen att göra någonting. Orden bara flög ut ur mitt huvud och ner på tangenterna. Inte ett enda tvekande, inte en fundering för att hitta de perfekta orden för att beskriva min känsla. Det var ingen lång kommentar, några rader eller så. Kort. Rakt. Ärligt

Och vet ni vad? Hon svarade mig.

Skriver jag detta för att jag är stolt? Kanske. Skriver jag detta för att skryta? Nej.
Jag blev bara så glad och det är för någonting som egentligen inte har med bloggar att göra. Men av alla kommentarer hon får, så stack min ut tillräckligt mycket för att hon skulle svara. Och inte bland hennes egna kommentarer, hon svarade till mig, till min blogg och min mail. Det ger mig precis den självförtroendeknuff jag behöver. Fastnar jag i skrivandet tappar jag bort mig själv.
Jag är inte stolt för att en känd bloggerska kommenterat för det faktum att hon är känd. Jag är stolt för att jag vet att hon inte svarar på alla kommentarer hon får och bevisligen så fanns det någonting i mina ord som hon tog åt sig av och kanske, bara kanske lyckades jag beröra henne på samma sätt som hon berörde mig.

---

Godnatt bloggen! Imorgon tänkte jag vara lite mer underhållande och inte så djup. Det finns en gräns hur mycket man orkar läsa och hur mycket man orkar fundera och gräva ner sig i tankarna. Går allting som planerat så är det shopping som gäller imorgon, åtminstonde blir det mössan från Monki och om mami är snäll så kanske även ett par skor. Beror på hennes humör imorgon.

Skola har jag inte förrän tidigast tisdag nästa vecka. Då har jag haft jullov i en månad, minst.
Så imorgon blir det stan, shopping och sen hem och städa. Och plugga.

NATTI!