Sitter och funderar lite samtidigt som jag småsjunger med i M.I.A - Paper Planes, som för tillfället är min nya drog när det kommer till musik. Får låta The Killers vila lite, vill inte tjata ut det nya albumet allt för snabbt.
Egentligen borde jag plugga. Verkligen. Men det känns så otroligt långt borta.
Jag har inte varit i skolan på snart en månad och för de flesta är detta en drömtillvaro och jag vet många som hade velat byta plats med mig. Jag avskyr det.

Fast det är lite mitt eget fel också. Jag saknar en naturlig form av självdisciplin och behöver en lärare som sitter barnvakt åt mig under tiden jag gör mina skoluppgifter. Ungefär som ett dagisbarn med DAMP. Men jag är ju faktiskt inte långt ifrån. Jag har inte DAMP, men visst är jag ett bokstavsbarn.

Att jag fick reda på min ADHD-diagnos var det absolut bästa som har hänt i hela mitt liv. Det innebar en sorts förklaring för både mig och min familj. Det innebar att mitt förvirrade och oengagerade beteende inte berode på felaktigheter i mammas uppfostrande eller att jag bara var dum i huvudet utan nu fanns det helt plötsligt en anledning och förklaring till varför jag var som jag var.

Jag fick min diagnos för 2,5 år sedan. Jag gick i ettan på gymnasiet, för andra gången. Första skolan var totalt fel för mig då den innebar att man var just tvungen att besitta de egenskaper som jag aldrig haft. Självdisciplin, egen ansvarskänsla och självförtroendet att klara saker på egen hand. Tidigare hade inte detta varit någonting som jag behövt ha användning för, då grundskolan har allting förberett och bestämt, så varför skulle jag ha lärt mig detta?

Min diagnos har inte bara inneburit förståelse för dessa saker utan jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har aldrig tidigare haft en sådan enorm självkännedom som jag har nu och jag otroligt medveten om mina styrkor och svagheter och då menar jag inte t.ex. att jag är bra på svenska men dålig på matte. Jag menar de som är lite svårare att inse. Saker som man gärna vill vara bra på och ofta tror man att man är bättre än vad man just är. Det är nog min starkaste egenskap. Jag är otroligt medveten om mina dåliga sidor. Min svagaste egenskap är nog att jag är alldeles för lat för att ta tag i dem.

Om vi går tillbaka till det här med att man tror att man är bättre än vad man egentlgen är. Jag avskyr bloggare som skriver bra när det gäller grammatik och meningsbyggande, men som har noll koll när det gäller särskrivning! Jag är medveten om att jag ibland skriver ihop ord, t.ex. iallafall, såklart, sålänge osv. Men jag skulle aldrig förmå att skriva själv kännedom, tåg resa osv. Det kliar i hela kroppen på mig. Installera ett stavningsprogram, eller skriv alla era texter i Word innan du publicerar dem på bloggen, gör någonting!

Jag märker att det jag skrivit hittils är ganska så osammanhängande och bevisar tydligt att det kan vara bra att veta vad man ska skriva innan man börjar. Man bör ha en poäng men texten, en bra slutsats, en frågeställning man ska svara på. Det märks tydligt att jag saknar denna för tillfället.