Jag är obeskrivligt glad över resan. Hela kroppen är fylld av ett lyckorus och jag känner mig enormt kärleksfull och tillgiven alla i min närhet. Därför blir jag lite sådär extra dryg och överdrivet trevlig mot alla, öser komplimanger över folk samtidigt som jag drömmer mig bort till Pacific Beach. Samtidigt målar jag upp mardrömsscenarion om vad som kanske skulle kunna hända. Men trots detta är jag fullkommligt lycklig ändå.

Sådär glad och upplyft har jag inte kännt mig på väldigt länge. Trots att jag fortfarande ligger efter som fan i skolan, inte har något jobb, inga direkta framtidsplaner eller några ambitioner så känns det som att det inte är några problem. Nemas problemas. Jag tror till och med min lycka har stigit mig lite åt huvudet. Bokstavligt tavlat alltså. När jag reste mig upp innan för att ge mamma en godnattkram (jaa, jag fyller 20 hon ger mig fortfarande godnattkramar) så kände jag hur alltid svartnade och jag liksom.. försvann. Satte mig ner igen och kunde inte prata på en halv minut typ.
Jag avskyr när sånt där händer. Visst, headrush får väl alla och jag får såna flera gånger om dagen, men denna var värre. Kändes som jag skulle svimma, på riktigt. Även det har hänt ett antal gånger, så vet hur det känns.


Nej, nu ska jag gå och lägga mig tänkte jag & försöka sova. Tvivlar på att det kommer att gå så bra, är helt uppspelt.
Imorgon är det skola som gäller, långdag ju & hela 3 lektioner!